Sony Xperia XZ2 är en glashal besvikelse

När Sony lanserade den första Xperia Z-telefonen under 2013 var den på många sätt en marknadsledare. Den var välbyggd, var den första stora flaggskeppsmobilen med vatten- och dammtålighet och hade dessutom en rejält tilltagen kamera med en upplösning på 13 megapixel. Trots det tog den inte marknaden med storm.
Anledningarna till detta är flera. Om man bortser från den stenhårda konkurrensen led Xperia Z tyvärr av några beklämmande brister. Bland annat var bilderna som den högupplösta kameran fångade orimligt dåliga. Den stora formen på telefonen och den fyrkantiga designen föll inte heller alla i smaken. Dessa brister har följt med hos Sonys mobiler sedan dess, och trots en något mjukare formgivning har den fyrkantiga designen mer eller mindre varit densamma.

Särskilt den undermåliga kameran har hållit sig kvar, och detta har varit särskilt beklämmande när samma Sony-sensorer har använts i konkurrerande mobiltelefoner med betydligt bättre resultat.

Nu hoppas däremot Sony på en nytändning med det senaste tillskottet Xperia XZ2 som lovar en bättre kameraupplevelse och dessutom har formspråket renoverats ordentligt.

Sammanfattning - Sony Xperia XZ2

Plus:
+ Mjukvaran håller sig nära vanilj-Android
+ Färgstark video ser bra ut på skärmen
+ Mästerligt ljudstöd med LDAC som paradnummer
+ Verklighetstroget foto i mörka omgivningar

Minus:
- Tvålhal konstruktion är besvärlig
- Dynamisk vibration irriterar mer än det tillför
- Skärmens kvalitet lämnar en del att önska
- Xperia Actions sänker prestanda
- HDR-inspelning är en besvikelse

Glashal!

Det är först lätt att lura sig till att tro att Xperia XZ2 använder samma gamla design som sina föregångare. Telefonens framsida är liknande, men kanterna runt skärmen har minskats ner ordentligt. Det handlar fortfarande om betydligt mer kantyta än konkurrenter från Samsung och Apple, men det är en klar förändring jämfört med tidigare modeller.

Den stora designförändringen har dock skett på telefonens baksida. Från att ha använt ett designspråk där telefonen är en avlång kantig monolit har Sony här istället valt att använda ett rundat bakstycke. Formen är rundad utåt så att den ska vila bättre i handen, och det stämmer definitivt bra. Sett till passformen det vill säga.

Även om en ny design är något jag efterfrågat länge får jag tyvärr påpeka att den nya designen även medför några stora nackdelar. Dels är bakstycket i glas, och det är bokstavligt talat glashalt. Detta får telefonen att glida runt på många underlag som en tvål i duschen. Detta gäller även i mindre utsträckning när jag ska ta upp telefonen ur fickan.

Den hala baksidan gör att jag oroar mig för att tappa telefonen när jag tar upp den ur fickan. Glasmaterialet skapar visserligen friktion mot fingrarna, så egentligen är risken inte så stor som jag upplever den, men oavsett är ett fodral ett måste om du funderar på att köpa den här telefonen! Xperia XZ2 är den enda telefon jag testat som vid upprepade tillfällen har glidit av soffan trots att den legat platt bredvid mig med minimal lutning.

Den rundade formen gör också att telefonen blir ganska tjock jämfört med konkurrenterna, men trots det har den inte utrustats med ett extra maffigt batteri. Med tanke på allt detta känns det inte riktigt som att Sony gjort framsteg med den nya designen. Visst, den vilar bättre i handen, men detta väger inte upp den fummelfarliga formen och bristen på batterimässiga framsteg.

Trotsar trender

Till skillnad från i princip samtliga konkurrenter väljer Sony att inte att följa de flesta rådande trender. Skärmen täcker visserligen en större del av telefonens framsida än tidigare, men det handlar inte om några skyhöga procentandelar och flärpen lyser med sin frånvaro. Den 5,7 tum stora skärmen använder sig av det populära bildförhållandet 18:9 med upplösningen 2 160 x 1 080 pixel, och telefonen kan laddas trådlöst, men där stannar också trendjakten.

Skärmen skryter med stöd för att visa upp HDR-material, men eftersom skärmens bildkvalitet lämnar en del att önska blir det större färgomfånget inte en särskilt stor fördel. Mörka färger ser grådassiga ut på den LCD/IPS-baserade bildpanelen, vilket innebär att film och spel bara imponerar så länge bilden inte domineras av mörka partier.

På telefonens baksida finns endast en kamera, inte två som är något av en branschstandard nuförtiden. Den främre kameralösningen används heller inte till någon avancerad ansiktsavläsning för att låsa upp telefonen. Sony väljer helt enkelt att gå sin egen väg, vilket jag verkligen uppskattar. Att se nya telefoner presenteras med olika varianter av exakt samma funktionsutbud är lite tråkigt. Men det är samtidigt trist att Sony inte lyckas särskilt bra med vad de tar sig för på sin egna väg.

Ett annat bekymmer jag inte kunde gissa inför testandet var att jag skulle störa mig på fingeravtrycksläsarens position. Den är placerad otypiskt långt under kameran på telefonens baksida, något som mina kollegor Amanda och Ida tyckte fungerade bra när de klämde och kände på telefonen under Mobile World Congress tidigare i vår.

Med min normala handfattning blir fingeravtrycksläsaren tämligen osmidig att använda.

När jag plockar upp telefonen hamnar mitt finger alltid en bit ovanför fingeravtrycksläsaren, antingen på kameran eller bredvid den, vilket har lett till att jag slutat använda fingrarna för att låsa upp telefonen. Detta bekymmer hänger dock på din handfattning med telefonen. Om du använder båda händerna för att hålla telefonen hamnar fingrarna mer naturligt i höjd med fingeravtrycksläsaren, och har du små händer passar det nog också bättre. Men inget av dessa scenarion stämmer in på mig och därför skulle jag gärna sett att Sony erbjuder någon form av ansiktsigenkänning för att låsa upp.

Företagets tradition trogen är Xperia XZ2 riktigt bra när det gäller ljud. Dels har den stöd för trådlös ljudöverföring via Apt-X, men Xperia kan mer än så, och klarar dessutom högkvalitativt trådlöst ljud via formatet LDAC. Detta är något som numera kommer inbyggt i systemet Android Oreo vilket är väldigt trevligt. Jag har njutit av detta med stor behållning under testperioden, och det skadar såklart inte att jag privat äger ett par Sony-hörlurar som också har stöd för LDAC. Någon 3,5 millimeters ljudutgång står inte att finna, men det får anses vara ganska okontroversiellt nuförtiden.

Just ljud är annars ett område där Sony försökt vara lite innovativa med Xperia XZ2. Detta sker dels i form av en dynamisk vibrationsfunktion där vibrationsmotorer har byggts in i chassit och vibrerar i takt med ljudet som spelas upp. Funktionen aktiveras i ett reglage som dyker upp under volymreglaget och fungerar tillsammans med allt från musik till video.

Det är en kul idé i teorin, och för video är det helt klart ett trevligt tillskott. Att titta på en actionfylld film på Netflix ger definitivt förstärkta intryck med vibrationer i takt med explosioner och flitigt handgemäng, men där funktionen faller platt är vid musikupplevelserna.

När jag sitter och lyssnar på mitt musikbibliotek gör funktionen sig bättre för vissa typer av musik, exempelvis bastunga hiphop-dängor. Problemet är att jag aldrig sitter och lyssnar på min musik med skärmen igång, vilket krävs för att den dynamiska vibrationen ska fungera. Jag sätter igång en spellista, låser skärmen och telefonen åker ner i fickan - så ser mitt vardagliga musiklyssnande ut, och det kan inte kombineras med den dynamiska vibrationen. Jag kollar dessutom nästan aldrig på filmer eller tv-serier i telefonen, vilket gör funktionen i stort sett meningslös. Om du tittar väldigt mycket på video i telefonen skulle du med andra ord få ut betydligt mer av funktionen än mig.

Dynamiska vibrationer är en bra idé i teorin och i vissa praktiska situationer, men överlag är den inte i linje med hur telefonen oftast används.

Den dynamiska vibrationen är dock aktiv om låsskärmen aktiveras, vilket är nästa irritationsmoment jag upplevt med tekniken. Knappen för att låsa och låsa upp skärmen är något för känslig, och det leder ibland till att skärmen väcks i fickan. Om jag då lyssnar på musik med funktionen aktiverad börjar telefonen vibrera i fickan, vilket jag har ytterst lite nytta av. Detta ledde till att jag stängde av den dynamiska vibrationen och endast aktiverade den när den skulle testas för recensionssyfte.

HDR-inspelningen som kom av sig

Ett av de absolut största triumfkorten som Sony framhåller med Xperia XZ2 är att telefonen kan spela in video med stöd för HDR-färgomfång. Detta är de ensamma om, och för att göra detta möjligt har de utvecklat en speciell komponent på kretsuppsättningen i samarbete med Qualcomm.

När vi testade att filma Amanda med ett färgschema blev färgåtergivningen i HDR-läget (nederst i bild) en tämligen grådaskig historia.

HDR-inspelningen fångar video i formatet HLG (Hybrid Log-Gamma) som är ett standardiserat format för HDR-sändningar som inte bakar in information om hur färger ska hanteras av uppspelande enhet. Tekniken togs fram av bland annat tv-kanalen BBC och utformades för att kunna sända video med HDR-stöd som fungerar oavsett vilka funktioner tittarnas skärmar stöder. Detta till skillnad från dagsläget med standarder som HDR10 och Dolby Vision, där uppspelande enhet måste ha stöd för just dessa standarder för att kunna visa upp HDR-färger.

Det var med stor spänning jag började testa HDR-inspelningen, eftersom detta har potentialen att låta mig efterbearbeta inspelad HDR-video från semestern med seriös videomjukvara. Tyvärr är resultatet allt annat än imponerande. Det första och mest uppenbara intrycket är att alla färgerna får en grådaskig ton, nästan som om någon dragit en grå film över skärmen när videon spelas upp. Den grå färgtonen gäller dock bara på telefonens skärm, för när jag börjar redigera videon på min bärbara dator är allting istället överdrivet ljust.

HDR-inspelningen fungerar bättre i vissa situationer än andra. När belysningen och omgivande faktorer är gynnsamma ger det bättre resultat, men problem med grådaskig eller överdrivet ljusstark ton finns alltid där. Är belysningen däremot det minsta begränsad blir resultatet oanvändbart. Den seriösa videobearbetaren kan så klart korrigera detta till ett bättre tillstånd, men för den absoluta majoriteten som vill spela in och direkt använda videosekvenser från telefonen är HDR tyvärr kaputt i Xperia XZ2.

Situationen med Sonys kameror i företagets mobiler har länge varit något av ett sorgebarn, och ett underligt sådant. Sony försåg under många år i princip samtliga konkurrenter med mobila kamerasensorer, som användes med imponerande resultat. När Sony själva använde samma sensorer i sina egna telefoner har resultatet blivit allt annat än imponerande.

Även om allt fler konkurrenter nu utvecklat och använder egna kamerasensorer är det fortfarande många som använder Sonys som leverantör. Skillnaden är inte lika stor som den en gång varit, Sony har definitivt tagit stora steg framåt i hur de skriver kameramjukvara för de egna sensorerna, men konkurrenterna lyckas fortfarande oftast bäst. Med Xperia XZ2 kan jag glatt meddela att Sony inte ligger efter konkurrenterna längre, men de är inte heller ledande på någon punkt.

Xperia XZ2 är utrustad med en ensam primär kamera på 19 megapixel, alltså något mer högupplöst än många av de nuvarande konkurrenterna men inte lika besinningslöst högupplöst som hos vissa av företagets tidigare telefoner. Att upplösningen inte är lika hög har gjort det möjligt att istället bestycka telefonen med större pixlar i sensorn, vilket också leder till bättre resultat i svag belysning, och generellt sett mindre brus och andra artefakter eftersom mjukvaran inte måste överkompensera på grund av begränsad bildinformation från pixlarna.

Samtidigt är pixelstorleken inte klassledande; konkurrenter som till exempel Samsung Galaxy S9 har större pixlar. Bländaröppningen är inte heller den på något sätt bäst, med f/2.0 har Sony till synes försökt lägga sig i ett mellanläge mellan att släppa in mycket ljus och få till bra skärpa i god belysning. Eftersom Xperia XZ2 dessutom saknar en sekundär kamera för zoom-kapacitet, eller variabel bländare som i Galaxy S9, får du förlita dig på att den enda kameran med dess enda bländaröppning fångar ögonblicket som du önskar.

Det är därför tur att kameran faktiskt gör ett bra jobb med att fånga bilder i olika situationer. Oavsett om jag tar bilder i välbelysta omgivningar, skymningskvällar eller nedsläckta rum blir bilderna bra utan orimliga nivåer av brus och färg. Samtidigt blir bilderna inte riktigt så bra som vad du kan få med Apples Iphone X, Samsung Galaxy S9 eller Huawei P20 Pro, och du är dessutom begränsad i att du inte kan zooma in i bilden om behovet skulle uppstå.

Sony har dessutom redan presenterat Xperia XZ2 Premium som skryter med dubbla kameror, och det gör att vanliga Xperia XZ2 inte riktigt känns som företagets flaggskepp, trots att den kostar som ett.

Super slowmo ett ljus i mörkret

En kamerarelaterad funktion som Sony faktiskt var först med, men sällan får uppmärksamhet för, är super slow motion-inspelning av video i 960 bilder per sekund. Funktionen introducerades redan med Xperia XZ1 som då kunde spela in i upplösningen 720p. Det åstadkoms genom att bygga in minne direkt i kamerasensorn, en imponerande bedrift på en så liten krets.

Med Galaxy S9 kopierade Samsung detta koncept rakt av, men Sony tar nu steget längre med Xperia XZ2 som kan spela in video i 960 bilder per sekund i upplösningen 1080p. Rent tekniskt är detta såklart väldigt imponerande, men i praktiken är det väldigt svårt att få till ett bra resultat. För att kunna höja upplösningen har Sony nämligen tvingats minska den tidslucka som super slowmo-inspelningen är aktiv. Med Xperia XZ1 fångades 0.2 sekunders inspelning vilket blev en 6 sekunder lång super slowmo-sekvens, men med XZ2 och 1080p fångas endast 0.1 sekunder vilket blir en 3 sekunder lång slowmo-sekvens.

Det är väldigt svårt att lyckas fånga önskat ögonblick med så kort tidslucka som 720p medför, och ännu svårare blir det när 1080p ska användas. När man ansträngt sig och planerat tillräckligt mycket kan det definitivt leda till läckert resultat, men det kräver så pass mycket förarbete att det aldrig kommer komma till nytta i de där situationerna när man tänker "det där vore läckert att fånga i slow motion". Dessutom ser det ut som att Sony använder någon form av uppskalning för 1080p-inspelningen eftersom bildkvaliteten inte riktigt matchar vad en äkta 1080p-fångst borde leverera.

Till syvende och sist är ändå kameradelen i Xperia XZ2 väldigt bra på det den är bestyckad med. Den enda bakre kameran fångar bra bilder i nästan alla situationer och videoinspelning, med eller utan super-slowmo, ger bra resultat så länge du ignorerar 1080p@960fps och HDR-inspelningen. Det sistnämnda är ju dock en av de stora säljargumenten Sony lyfter fram för Xperia XZ2, så när det fungerar så dåligt som det gör är det svårt att inte känna sig besviken. Men för dig som bara vill ha en kamera som levererar bra bilder i de flesta situationer duger Sony Xperia XZ2 definitivt.

Om du har använt tidigare utgåvor av Sonys telefoner kommer du inte bli överraskad av mjukvaran i Xperia XZ2. Sony har länge hållit sig väldigt nära Android-grunden både vad det gäller den generella användarupplevelsen, men också funktionsutbudet som erbjuds där.

Att det är relativt lite anpassningar av systemet i grunden innebär att Sony kan vara relativt snabba med att uppdatera operativsystemet. Sony har därför varit bra på att hålla sina telefoner uppdaterade med den senaste systemversionen. De har ofta kunnat erbjuda fler versioner och det med bättre resultat än exempelvis Samsung och LG, om än inte lika snabbt som Oneplus och Nokia. I skrivande stund används Android 8.0 "Oreo" på Xperia XZ2 medan konkurrenterna Oneplus 5T och Nokia-familjerna har uppdaterats till Android 8.1.

Sony håller sig alltså nära Android-grunden, men de har en del tyngre egna mjukvarulösningar på plats. Sony applicerar egna ikoner runtom i systemet, men annars hittar du allting ungefär på samma ställe som du skulle göra i vanlij-Android. Notismenyn ser ut och fungerar som i Android och när du öppnar app-menyn ser den mer eller mindre ut som motsvarigheten i Android sett till både struktur och funktioner.

Användarupplevelsen håller sig relativt nära Android 8-grunden men lägger till anpassningar för de egna funktionerna.

I alla dessa fall finns det tillägg för Sonys egna funktioner. Exempelvis får du fram extra reglage för Sonys dynamiska vibrationer när du ändrar volymen i en app som spelar upp ljud eller video. Kamera-appen har av förståeliga skäl tillägg för super slowmo-inspelning och HDR.

En funktion som lyfts in från Xperia XZ1-familjen är inläsningen av 3D-objekt via kameran. Funktionen kallas 3D Creator och låter sig scanna in objekt via kameran som konverteras till 3d-objekt som sedan kan skrivas ut, eller sparas i olika grafikformat för användning på annat håll. Den här funktionen lider tyvärr av samma problematik som super slowmo-inspelningen, nämligen att den är riktigt imponerande och bra när den fungerar men väldigt svår att få till.

För det mesta ser 3d-objekten ut att vara resultatet av ett horribelt experiment från b-filmsskräckisar, men om man verkligen anstränger sig och har gynnsamma omgivande förhållanden kan funktionen användas till att skriva ut läckra 3d-objekt. Funktionen lämpar sig dock bäst för icke-levande objekt, människors ansikten blir i nio av tio fall för dåliga för att kunna användas.

Från assistans till handling

I linje med att Sony inte följer efter trender erbjuder de inte heller någon röstassistent här. Istället erbjuds en digital hjälpreda i form av Xperia Assist som guidar användaren till hur telefonens funktioner kan användas i form av en chat-liknande dialog. Där kan du få alternativ utifrån vad du är nyfiken på, och när du har guidats igenom detta kan du få relaterade guider eller förslag på helt nya områden att instrueras i.

Den digitala mjukvaruassistenten är ett trevligt tillskott för den som är helt nollad när det gäller Android och Sonys mjukvara.

Jag har personligen så pass mycket vana av Android och Sonys mjukvara att funktionen inte är till så stor nytta, men jag kan tänka mig att den uppskattas mycket av den som är helt grön kring Android eller kanske framför allt Sonys unika funktioner. Vad som däremot inte är lika trevligt är automatiseringssystemet Xperia Actions som låter dig skapa kedjor av åtgärder ungefär på samma sätt som en röstassistent skulle kunna göra åt dig.

Detta kan bland annat användas till att sätta upp en serie händelser som ska ske när du kommer hem från jobbet, exempelvis aktivera nattbelysning på skärmen som är snällare mot ögonen och aktivering av Stör ej-läget när du går och lägger dig. Det finns flera förinställda uppsättningar regler som du kan anpassa, men du kan också skapa helt egna från grunden.

Xperia Actions hade varit bra automatisering av funktioner om de inte hade sänkt telefonens prestanda fullständigt.

Det här är ett ganska robust tillägg, och vid första anblick gillade jag det. Tyvärr har Xperia Actions en rejält negativ effekt på systemets prestanda. När jag först upptäckte prestandaproblemen förstod jag inte vad det berodde på. Xperia XZ2 erbjuder normalt sett en snabb och smidig användarupplevelse, men helt plötsligt började systemets menyer och animationer hacka något infernaliskt.

Efter en liten stunds utforskande av inställningarna insåg jag att det som ändrats sedan systemet upplevdes som hurtigt var att jag hade aktiverat Xperia Actions-regler. Med en sådan regel aktiv verkar systemet aktivt stämma av med regelsystemet i bakgrunden, vilket verkar vara orsaken till att prestandan sjunker. Det här är ett problem som Sony förmodligen kan avhjälpa med framtida uppdateringar, men som det är nu har det en så negativ effekt att funktionen får anses vara oanvändbar.

Batteritiden inte positiv

En aspekt med Sonys Xperia-telefoner som nästan alltid varit en klar fördel har varit batteritiden. Trots att telefonerna varit utrustade med de senaste systemkretsarna har de alltid erbjudit batteritid som varierat mellan bra och absolut toppklass, framför allt de kompakta varianterna. Detta gäller tyvärr inte för Xperia XZ2, som har helt okej batteritid men inte på något sätt marknadsledande.

Min batteridagbok har bestått av att jag stiger upp klockan 07.30 på morgonen, tittar på resultaten från nattens NHL-matcher (inklusive videosammanfattningar) och efter frukost läser jag igenom vad som har hänt i världen i Feedly-appen. Efter det åker jag till jobbet och lyssnar där på musik trådlöst i cirka 25 minuter, och väl framme på jobbet ligger telefonen mestadels ganska inaktiv. Det jag använder den till innefattar att svara på konversationer i Discord, kolla upp information i webbläsaren när jag är på språng under lunchen, och andra diverseaktiviteter som att läsa eller uppdatera kalendern.

Batteritiden du får ut ur Xperia XZ2 är bra, men tyvärr inte marknadsledande som vi förväntar oss.

När jag kommer hem på kvällen fortsätter jag i regel lyssna på musik medan jag lagar mat, och från och med klockan 18 eller strax däromkring brukar telefonen ligga inaktiv under resten av kvällen om inte någon familjemedlem ringer. Mina mätpunkter under dagen har varit klockan 09.00, klockan 14.00 och klockan 18.00. Under dagarna när jag fört batteridagbok har jag i regel haft lite över 80 procent batteriladdning kvar vid kontrollen klockan 14, och strax under 70 procent kvar klockan 18 på kvällen.

Som referens har jag gjort samma tester med min Iphone X där jag brukar ha cirka 87 procent kvar klockan 14 och cirka 75 procent kvar klockan 18. Som ni ser är det alltså ingen milsvid skillnad och Xperia XZ2 levererar stabil batteritid för de flesta, men det är synd att företaget inte lyckas få till batteriprestanda som står nivån över vad konkurrenterna mäktar med.

Med tanke på att jag inte använder telefonen flitigt under dagarna skulle detta motsvara betydligt mindre för dig som är en aktiv telefonanvändare, men samtidigt är det bra nog för att det förmodligen skulle räcka till för de allra flesta. Min kollega Amanda skulle exempelvis klara sig betydligt bättre med Xperia XZ2 än Samsung Galaxy S9, där batteritiden var en riktig akilleshäl.

Jag ville verkligen att Sony skulle få till en riktig fullträff med Xperia XZ2. En ny design parat med suveräna och särskiljande funktioner skulle kunna ta företaget tillbaka till rampljuset, eller åtminstone göra dess mobiler till något som konsumenter överväger när de ska skaffa ny telefon.

Sony Xperia XZ2 är bra på många sätt, men sticker inte ut och har några tråkiga brister i det som ska vara telefonens paradnummer.

Tyvärr lyckas Sony likt så många gånger tidigare ta ett steg fram för att sedan stappla ett par steg bakåt. De unika funktionerna telefonen skryter med är inte särskilt lyckade och inte helt genomtänkta. Den saknar de riktiga flaggskeppsfunktionerna som dess premium-syskon ska få och den kostar ändå i nivå med många av de främsta konkurrenterna, med undantag för Iphone X och Galaxy Note 8 då som spelar i en egen division vad gäller priset.

Utöver snedstegen är Sony Xperia XZ2 dessutom ganska intetsägande. Om någon skulle fråga mig vilka telefoner som är intressanta i Android-lägret skulle Xperia XZ2 inte ens finnas med på radarn. Det är väldigt tråkigt, dels för det svenska arvet som finns i Sonys mobiler men också för att företaget är ensamma om att satsa så hårt på ljud – och dessutom gör det bra.

För mig som älskar att lyssna på musik på resande fot är det verkligen ett stort plus att kunna lyssna på musik trådlöst via LDAC, men detta är inte tillräckligt för att ursäkta telefonens övriga tillkortakommanden. Sony lyckas för en gångs skull också bra med kameran, men inte heller detta är tillräckligt för att ge en rekommendation.

Jag fortsätter att hoppas på att Sony ska få till det, kanske nästa gång.