Dag 2: För säkerhets skull

Veckan med Galaxy S10 fortsätter, och under den andra dagen ställer Jakob in säkerhetsfunktioner, kollar batteriet och gör sitt första köp med Samsung Pay.

Följ med 99:s redaktör Jakob under hans första vecka med Galaxy S10. Artikelserien är en del av ett betalt samarbete med Samsung.

Morgonen börjar med något av en chock. Batteriet har under natten minskat ned till bara 13 procent! Det är med viss oro jag ägnar mig åt morgonens tunnelbanesurfande och lyssnar på nyheterna. Men batteriet räcker ända in till kontoret, där min Galaxy S10 får lite välförtjänt snabbladdning.

Jag är lite osäker på hur mycket laddning jag hade kvar igår kväll när jag gick och la mig, men jag tror att den låg på strax över 50 procent. Man kan också förvänta sig att batteriet generellt drar mer de första dagarna, när optimeringar och synkroniseringar ska göras, och telefonen används mer eller mindre konstant. Inför imorgon natt ska jag se till att ladda upp telefonen helt innan, och se hur mycket batteri den tappar under natten.

En riktigt grym bildskärm

Såhär andra dagen är det dags att skriva några ord om hur Galaxy S10 ser ut och hur den känns i handen. En stor del av diskussionen kring mobiltelefoner nuförtiden handlar ju om estetiska val, snarare än ren prestanda och hur mycket minne den har.

Galaxy S10 är en riktigt snygg telefon, det är inte tal om annat. Samsung har dessutom lyckats skapa ett unikt designspråk, som gör att ingen lär blanda ihop denna med vare sig en Iphone eller en kinesisk Android-mobil. Samsung går sin egen väg och har valt en del designelement som verkligen är annorlunda. Som de välvda kanterna, vilket gör hörnen lite "upphöjda". Kameramodulerna på baksidan är också (såklart) upphöjda men huserar i ett eget litet område som är rektangulärt. Jag tycker inte just den detaljen är särskilt snygg, men man ser onekligen att det är en Samsung-mobil och inget annat.

Telefonen är nästan helt och hållet skärm, men trots att bildskärmen är 6,1 tum känns den inte otymplig. Den har ett bildförhållande på 19:9 och är alltså jämförelsevis smal och hög. Jag tycker den känns riktigt bra i handen, och jag når båda kanterna med ena handens tumme. Det enda område som är svårt att nå är den övre delen av skärmen.

Att bildskärmen också är välvd längs kanterna ser väldigt läckert ut, även om jag har en del problem med att jag oavsiktligen kommer åt saker och ting när jag håller i telefonen. Det finns en inställning som ska korrigera för detta, men trots det händer det ofta att jag av misstag aktiverar objekt på skärmen. Ett exempel är när jag ligger ner och tittar på Netflix-serier eller annat videomaterial. Då kommer jag ofta åt skärmen så att kontrollknapparna dyker upp, och det är störande när jag försöker koncentrera mig på en spännande video.

Samsung kan ju det här med att bygga skärmar, och detta är förmodligen den tuffaste skärmen jag sett. Det är inte en jätteskillnad mot OLED-skärmen i min gamla Iphone, men att den breder ut sig över kanterna och på höjden gör att det ser läckrare ut. Jag upplever också att Samsung skruvat till färgerna lite extra, för det känns lite "poppigare" än jag är van vid. Detta går också att förstärka ytterligare för videomaterial, och det återkommer jag till senare under veckan.

Är du biometrisk, lille vän?

På min telefon finns mitt liv, och därför är det superviktigt för mig att informationen förvaras på ett säkert sätt. Men givetvis ska det också gå snabbt och enkelt att att låsa upp telefonen och komma åt mina saker. Hur lever Galaxy S10 upp till detta?

Det var inte särskilt många år sedan som pin-kod var det enda sättet att förhindra att obehöriga kommer åt innehållet i en telefon. Ville man vara extra trygg fick man välja en längre kod, kanske en med bokstäver. Sedan kom fingeravtrycksläsaren, och gjorde saker och ting betydligt smidigare. Det var ungefär lika säkert som att ha bara en pin-kod, men så mycket enklare. Jag vande mig snabbt, och att behöva knappa in en kod emellanåt kändes plötsligt som ett litet slag i ansiktet. Så förtjust var jag i fingeravtrycksläsaren att jag var väldigt skeptisk när det började ryktas om ansiktsigenkänning som en metod för att låsa upp telefonen.

Idag finns en rad olika autentiseringsmetoder att välja mellan i de allra flesta telefoner. Pin-koden finns kvar som en sista utväg, och fingeravtrycksläsare har börjat flytta in bakom bildskärmen. Till det har tillkommit både ansiktsigenkänning och irisavläsning mot ögat för att snabbt och smidigt öppna ens telefon. Och smidigt är det verkligen! Efter ett halvår med en Iphone XS har jag vant mig vid att telefonen känner igen mitt ansikte, och verifierar att det är jag. Min tidigare skepsis är förbytt mot en stark uppfattning att fingeravtryck numera också är lite bökigt. Så snabbt kan saker och ting ändras.

Tidigare har Samsung experimenterat med irisavläsning, men med Galaxy S10 finns pin-kod, fingeravtrycksläsare och ansiktsigenkänning. Fingeravtrycksläsare sitter dold under skärmen, och det tycker jag är en utmärkt plats för den att sitta på. Under första dagen fungerade tyvärr avläsningen något opålitligt, och det var ofta den inte kände igen mitt fingeravtryck. Det visade sig att det fanns en uppdatering, och när jag installerat den fungerade saker och ting mycket bättre. Den är fortfarande inte perfekt, men när jag nu vant mig vid hur fingret ska ligga mot skärmen fungerar det som det ska nästan varje gång.

Ansiktsigenkänningen har jag också provat, och den gör det oerhört mycket bekvämare att komma in i telefonen. Som jag nämnde igår älskar Samsung verkligen inställningar, och här kan du välja om telefonen ska öppnas direkt när ansiktet känns igen, eller om du också måste svepa med fingret för att få bort låsskärmen. Ett jättebra val att ge användaren! Ändå har jag stängt av ansiktsigenkänningen och förlitar mig bara på fingeravtrycksläsaren, och jag ska förklara varför.

Galaxy S10 använder en relativt enkel modell för att identifiera ansiktet, och kameran gör bara en 2D-baserad avläsning. Detta kan jämföras med mer avancerade lösningar som även inkluderar djupdata och gör en infraröd avläsning. Kort och gott betyder det här att jag kan ta ett fotografi av mig själv, skriva ut på ett papper och sedan lura kameran att bilden är jag själv. Jag har provat detta, och efter bara ett fåtal försök blir telefonen lurad och släpper in mig (eller en potentiell bedragare). Det här gör det helt otänkbart för mig att ha funktionen påslagen, och även om jag hade det skulle jag inte kunna använda den för saker som att identifiera mig med mobil Bank ID eller betala med Samsung Pay.

Nu har Samsung i rättvisans namn aldrig hävdat att ansiktsigenkänningen är en säker inloggningsmetod, utan beskriver den bara som en bekvämlighet för de som vill. Det må vara hänt, men jag tycker ändå att detta i praktiken är en säkerhetsbrist för jag tror många inte kommer sätta sig in skillnaden mellan de olika teknikerna bakom ansiktsigenkänning, utan bara använda den. Och även om de vet att den inte är säker alls kan bekvämligheten nog locka många att ändå använda den. Men det är därför jag slagit av den, och jag kan inte annat än önska mig en ordentligt säker ansiktsupplåsningsmetod till nästa modell!

Samsung Pay – galet smidigt

Idag har jag också lagt in mitt betalkort i Galaxy S10 och aktiverat det med den mobila betalningsmetoden Samsung Pay. Att kunna betala snabbt och smidigt med mobilen är verkligen en sån där funktion som man på förhand kanske inte tror kommer göra så stor skillnad i vardagen. Men när man väl börjat kan åtminstone jag omöjligt tänka mig en mobil som inte har stöd för detta.

En väldigt trevlig sak med just Samsung Pay är ett brett stöd hos olika banker och betalkort. Här ligger de tydligt före konkurrensen, och som en extra bonus finns det i telefonen så kallad MST-teknik, som simulerar magnetremsan på ett betalkort. Det betyder att det fungerar på de allra flesta terminalen, även sådana som inte har en trådlös NFC-läsare. Att betala med MST-metoden innebär dock att du måste knappa in din kortkod, precis som om du dragit ditt vanliga kort. Men det känns väldigt tryggt att du faktiskt kan betala med mobilen i stort sett överallt, och jag har redan varit i en situation där det saknades NFC-terminal och jag ändå kunde betala med Galaxy S10. Jag tycker Samsung Pay är suveränt!

För att lägga till sitt betalkort i Samsung Pay är det egentligen bara att hålla upp kortet framför kameran och låta den identifiera siffrorna. Det enda du måste skriva in är säkerhetskoden, och Samsung Pay genererar därefter ett alternativt kortnummer som är det som skickas vid betalningen. Väldigt tryggt och säkert alltså, och det enda som var krångligt för mig var att verifiera kortet hos min bank. Detta krävde förvånande nog tre samtal till banken med tio minuter väntetid varje gång, och sammanlagt fem personer på andra änden som alla gav olika besked om hur jag skulle göra. I slutändan kom de fram till att jag inte behövde göra någonting, och till slut verifierades kortet. Här kan såklart upplevelsen och smidigheten variera beroende på vilken bank du har och hur teknikvänliga de är!

Det enda jag saknar med betalningsmetoden är det som jag skrev ovanför, nämligen en säker ansiktsigenkänning. Det funkar jättebra och enkelt att betala med hjälp av fingeravtryck, men det skulle fungera ännu bättre och enklare att bara göra det med sitt ansikte.

Imorgon fortsätter mitt äventyr med Galaxy S10, och då ska jag försöka använda telefonen som underhållningsmaskin. Jag ska lyssna på musik, se på film och surfa omkring på internet. Hur det går kan nu läsa om imorgon – vi ses då! Kom ihåg att kommentera min resa och argumentera med mig eller tipsa mig om bra funktioner jag måste prova.

Advertisement
Din webbläsare saknar stöd för den här typen av innehåll.