Snyggaste DSLR. Vad tycker du?

Min röst går till motsatsen, Canon 1Ds.
Motivering:
Brutalitet så långt ordet går. Den ser ut som den ska döda dig och äta upp dig på samma gång. En orgie av knappar och vred. Helt omöjlig och samtidigt svinfräck inzoomning av bilder och byte av autofokuspunkter. Tung som inget annat.

Min röst går till Canon 1Ds Mark III. Verkligen snygg design som påminner om Formel 1-design (tycker jag i alla fall...).

Gillar saker som inte ser ut som massan. Mark III är riktigt snygg men min röst går nog till Phase One just för att den är så ful så att den bara måste fungera bra.

Inte hade jag trott att Snoopy av alla skulle bry sig om utseendet på en kamera... Trodde det viktiga var funktionen...

Med det sagt har jag personligen alltid varit svag för Nikons design och favoriten är nog D3 som dessutom ser hård och macho ut. Inte för att jag vill släpa runt på en, men ändå...

D3/D700/D300 (etc bakåt i tiden...) har mycket knappar, javisst, men grymt smidig och logisk uppbyggnad. Efter bara en vecka med en ny Nikon har man full koll på var grejorna sitter och kan ställa in i stort sett allt utan att ens ta blicken från sökaren. Där kan vi snacka att inte distrahera. Det smäller högre än "snygg" design.

Det finns inga enkla regler, som att färre knappar är bättre. BMW valde bort knapporgie och satte istället in sitt iDrive i bilarna. Helt omöjligt att använda. Men snyggare än ett gäng knappar. Förmodligen satt det någon på något bilforum när den första BMW:n med iDrive kom och sa att det minsann var mycket bättre än japsarna med alla sina knappar...

Ja, att japsarna har kvar LCD-displayer som ser ut att vara hämtade från ett gigantiskt restlager skapat -86 börjar kännas pinsamt. Leicas OLED-dito som smälter in i ovansidan är helt rätt.

Och bara fyra generella knappar, vars använding styrs av skärmens kontext; lysande!

Tråkigt att den kommer kosta fläsk och lite till...

Priset som man (man=Internetnätet) verkar tro att det handlar om är 250-300k Euro... Funderar på att avvakta med S2

Kan bli svårt för Leica att slå sig in på marknaden så här sent. De har ju aldrig varit etablerade i det här segmentet.

I det marknadssegmentet är "Japsarna" inte ens representerade. Sen undrar jag vilken fotograf som behöver mer än ~16-20MP i 4:3-format. S2:ans 3:2 är inte lika optimalt, och något mellanformatsfotografer inte kommer gilla, men 38MP är ju rätt mycket. Äkta storformats-digital tror jag blir nästa grej. MP kommer nog inte ens spela någon roll då, det blir mycket oavsett hur man gör.

"Klart i underkant" håller jag inte med om. Kommersiella fotografer som jobbar med reklam och magasin kan behöva dra upp sina bilder till A3 i full upplösning, sällan mer. Skulle det behövas kan man med lite jobb interpolera upp bilderna till åtminstone det dubbla med bra resultat. Jag är ingen bakåtsträvare, men jag tror inte att 38MP någonsin kommer hålla dig tillbaka.

Om ens arv betyder att 20% av bilden måste beskäras 90% av gångerna, skulle jag tänka om. Det här gäller för övrigt nästan alla DSLR. Vansinnigt konstigt att vi håller fast vid det formatet. Det blir svårt att fota med en sån kamera för tidningsuppslag, eftersom man måste tänka bort en del på sidorna och fota mer än vad som ser bra ut.

Väldigt få har behov av 50MP. Om någon släppte en småbildskamera (fullframe) med motsvarande 6x7-format med 20MP skulle det nog täcka 95% av professionella fotografers behov.

Alla bilder funkar ju inte bra att interpolera, t ex om det är kritiskt att man ser väldigt mycket detaljer tydligt, men det större formatet gör ju oftast att man kan stå ut med en viss kornighet, och då är det bara snyggt med ett pålagt brus. Program som Photozoom tycker jag brukar förvandla foton till målningar. Bättre då med viss suddighet. Genuine fractals tycker jag gör en bra kompromiss. Man kan lätt interpolera 200% utan att det syns i tryck eller print.

Nja, jag har alltid gillat Leicas design. Just formerna hos S2 tycker jag är fula, men vissa detaljer är ju lite charmiga, som en ratt för slutartid, med dessa utskrivna. Lite som Canon gjort på G7/G9/G10 för att få dem att kännas proffsiga...

Fördelen med D3/D700/D300 (etc...) är att samtliga viktiga funktioner ligger på ett reglage. Det gäller i stort sett samtliga ofta använda funktioner. Med flera knappar som du själv kan styra funktionen på och funktioner som inte används fullt så ofta på knapp + vred är användarvänligheten grymt hög.

Bilindustrin är inget bevis för din tes. Alla biltillverkare väljer olika väg, och i premiummärkenas fall handlar det nog snarare om form än funktion (som i fallet Leica...?). Faktum är att om det handlar om fokus på uppgiften kanske man ska gå till de som verkligen behöver ett lättanvänt och direkt intuitivt system: F1. Kolla bara på en F1-ratt. Knapp-orgie. Och de om några behöver väl enkelhet? Det om något visar att det är lättare att lära sig var en knapp som hanterar en viss funktion sitter och sedan kan du sköta bilen (eller kameran) med förbundna ögon. Hur löser du det med kontextsensitiva menyer och annat som på ytan verkar användarvänligt...?

Referens: http://www.zcars.com.au/images/ferrari-f2008-steering-wheel1.jpg

Tror nog för övrigt att de som inte använder kommentarer men vill ha en kamera av D3:s kaliber kan leva med en sådan knapp eftersom kameran ändå presterar en kombination av pris-prestanda som Canon och i ännu större utsträckning Leica m.fl. bara kunnat drömma om hittills...

Om Leica S2 är en Bugatti Veyron är Nikon D3 en Ferrari F2008...

Om priset är ointressant så lär finanskrisen slå hårdare än väntat mot alla fotografer som missat att "vinst" är ett direkt resultat av korrelationen mellan intäkter och kostnader. Det är möjligt av Dave LaChapelle och några med honom kan skita totalt i vad kameran kostar, men baserat på hur de flesta fotografer jag stött på ser ut/klär sig i/bor/kör etc så snackar vi inte direkt miljonintäkter här, utan de är väl som folk är mest...

Jag tvivlar också på det, men den har bevisligen vunnit många fans bland sportfotografer och fotojournalister. Antagligen för att den är snabb både på att fota och på att hantera...

Min poäng kring F1 är att, precis som Samuel konstaterar, motorisk inlärning ofta är det absolut bästa för att träna upp vår förmåga att hantera olika typer av verktyg. Du lär dig att hantera bilen, kameran m.m. genom att använda den regelbundet och då är den motoriska inlärningen där ditt muskelminne tränar in exakt var reglagen sitter fan så mycket bättre än "kontextsensitiva" metoder. Det är ju knappast så att ratt, pedaler eller växelspak får olika funktion beroende på om du gasar, bromsar eller svänger, och skälet till det är rätt självklart...

Fast det finns ju ett stort problem med den jämförelsen: I en bil ska man helst aldrig behöva ta ögonen från vägen för att använda kontrollerna, medan en iPhone används på precis motsatt sätt. Ett gränssnitt som är hur lyckat som helst i en tillämpning kan vara precis lika misslyckat i ett annat sammanhang.

Vi råkar ju dessutom ha rent extremt bra förmåga att lära in avancerade motoriska program så att vi kan justera kupétemperaturen, byta station på radion och liknande utan att ta ögonen från vägen, och därför är det en i allmänhet dålig idé att byta det mot bildskärmsbaserat fippel. Som jag ser det gäller samma sak med kameror, så jag har väldigt svårt att se några egentliga fördelar med ett iPhone-liknande reglagefritt gränssnitt på en DSLR.

Jag kan ju inte tala för dig, men generellt stämmer inte det där. Det finns ingen hjärnfunktion som har så mycket kapacitet som motoriken, och att exempelvis lära in motoriskt var ett reglage sitter är bland det enklaste man gör. En frisk person behöver normalt sett inte mer än något enstaka försök för att klara den uppgiften, och det är heller inte den generationsfråga du vill få det till.

Men nu är det ju min tes du försvarar i stället för din egen, det blir väl lite fel?

För att förtydliga: I Saaben du kör sitter en för ändamålet avsedd knapp som gör att det blir varmare när du trycker på den, och en motsvarande för att göra det kallare. Det är ett gränssnitt som saknar alla former av modalitet, utan knapparna gör precis samma sak och sitter på samma ställen hela tiden. Allt du behöver göra när du vill få det varmare är att trycka på rätt knapp, vilket du gör med en enkel, snabbt inlärd rörelse utan att tappa koncentrationen på vad som händer runtom dig. Det är ett praktexempel på hur ett gränssnitt ska utformas för att inte ta uppmärksamhet från huvuduppgiften, och det använder sig av förarens förmåga till motorisk inlärning för att uppnå det.

Att italienare förr i världen inte kunde utforma funktionella instrumentpaneler är däremot en helt annan sak, och bevisar ingenting. Ingen har hävdat att systemkameror bör förses med långa graderade skjutreglage, och vi får väl ändå hoppas att det förblir så

Snyggast är givetvis Pentax *ist DS, särskilt i silver-svart med silver-svart objektiv, som det FA 28-105 som jag har. Perfekt matchning.
Liten, lätt, kompakt. En modern formgivning som samtidigt är en homage till klassiska stilelement. Dessutom enormt fin ergonomiskt.

Apropå Alfors värmereglage... Jag minns de Alfor som funnits i familjen. De hade kombinerade reglage för luftvolym och temperatur samtidigt. Alltså ett dragreglage från noll till max värme, och sen ett dragreglage för noll till max kyla.
För att få maximal värme på vintern så drog man värmereglage till max och kylreglaget till noll. Ville man ha hälften kallt och hälfen varmt, alltså ljummet, så drog man båda till max. Ville man inte ha någon luft alls så drog man båda till noll.
En idé klart hämtad från gamla tiders varm- och kallvattenskranar!

Allvarligt talat, nog är det enklare med kombinationsreglage för varm- och kallvattnet i badrummet - och i bilar!

(Alfa Alfasud och 33 hade dessa "varm- & kallvattenkranar").

Idag är det enklare att ställa värmen i Alfa.

Du missuppfattade tror jag. Skjutreglaget föredrogs, som jag läste det.

Ah, det missade jag. Fast det gör ju ingen skillnad i argumentationen egentligen, eftersom både skjutreglaget och knapparna är reglage som använder sig av motorisk inlärning. Är dock inget större fan av stora skjutreglage just eftersom själva reglaget flyttas omkring, även om det kan vara lite trevligt retro. Vred är bättre i det avseendet, både på kameror och i bilar, eftersom de stannar kvar på samma ställe samtidigt som de ger en hint om vad de är inställda på.

Ett skjutreglage har ju en helt annan taktil respons. Du kan avgöra inställningen utan att se det. Ett vred kan fungera likadant om det inte är runt.

Annars håller jag med dem som tycker om fysiska reglage på en kamera. Däremot kan man ifrågasätta mängden och framförallt hur de är utformade. Jag tycker att de analoga kamerorna hade löst detta rätt bra. Sedan gick allt åt skogen så fort det hamnade en LCD på baksidan.

Analoga kameror hade ratt för ISO, ratt för tid och ratt för bländare, exponeringslås och exponeringskompensation. Vad behöver man mer? Man verkar dessutom ha glömt bort tekniken "nästlade reglage", dvs att ett vred kan ha två funktioner i olika lager. Om man drar det uppåt, kommer man åt ISO t ex. Genialt.

Det som stör mig mest är att kameror i dag tror att fotografer har en funktionell högerhand, plus en stump som man bara kan hålla upp objektivet med. Varför inte ge vänsterhanden något att göra? Typ bländare på objektivet.