Jag var i många år fast i ett förhållande med en rätt vedervärdig kvinna. Vi kan kalla henne PC.
Förutom det faktum att hon var otroligt korkad var hon även vedervärdigt ful och långsam, och obegripligt nog är alla hennes drag norm ute i samhället. Hon är idealet och det de flesta väljer i sitt sökande efter livskamrat. Hon är standard och alla har varit med henne, så även jag men jag trivdes aldrig i relationen: Vad jag än försökte göra så satte hon sig på tvären och gjorde det så svårt som möjligt för mig. Högljudd var hon också och jag hatar verkligen fruntimmer som skriker.
Så efter att ha tillbringat åratal i påtvingad tvåsamhet med detta vederstyggliga fruntimmer bestämde jag mig för att göra upp med mitt förflutna, trots att jag visste att det skulle kosta och att det skulle kännas obekvämt och ovant till en början.
Det hela började egentligen med en iPod, fast det förstod jag inte just då och när jag köpte iPhone 3GS började ett frö av insikt att så sakta att gro i bröstet. När jag uppdaterade till iPhone 4 hade fröet förvandlats till en klängväxt av användarglädje och innan jag visste ordet av bestämde jag mig för att mitt förhållande med skökan PC hade pågått länge nog. Jag orkade inte längre. Efter ett liv med Ctrl+Alt+Delete och registerfiler med vinterkräksjuka hade jag till slut kommit till den punkt där jag satte ner foten.
Jag förklarade för henne att det var dags för henne att flytta ut och att jag skaffat henne en etta på soptippen. Vid det här laget hade jag redan börjat dejta en iMac i smyg, på Apple Store och någon tvekan om var jag skulle ta vägen i livet fanns inte.
Hon protesterade inte. Hon bara fortsatte att jävlas på samma sätt som tidigare och efter att ha bestämt träff med skönheten på Apple Store - hon skulle vara klar för avfärd inom 24 timmar, sa hon - bestämde jag mig för att jag faktiskt inte ville att jag och PC skulle skiljas som vänner. Hon fick leva vidare ett tag till men när iMac knackade på dörren, hon hade fixat skjuts med ett transportföretag, insåg jag att jag lika gärna kunde ta livet av henne direkt. Vilket alltså skedde med lika delar glädje och målmedvetenhet och när likdelarna låg utspridda över lägenheten och iMac gjort sig hemmastadd på riktigt infann sig så slutligen en känsla av frid och ro.
Äntligen hade jag hittat hem på riktigt. Den här pinglan jävlades aldrig. Hon var vacker som en dag och gjorde sitt allra yttersta för att jag skulle ha det så bra som möjligt. Allt gick lekande lätt med henne, trots att hennes dialekt ställde till med visst bekymmer de första dygnen. Allt vi gjorde gjorde hon blixtsnabbt och utan att göra så mycket som ett ljud ifrån sig. Jag fick sätta örat mot skärmen för att höra om hon var vaken eller inte och några könssjukdomar behövde jag inte oroa mig för. PC fick oftast käka pencillin i form av formatering av hårddisk när hon varit ute och slampat runt och detta tog mycket kraft och energi genom årens lopp.
Initialt fanns planer på att använda likdelarna efter PC i någon sorts passande ritual, kanske tända eld på skiten och föraktfull sparka ner alltihop i ett gruvschakt men jag besinnade mig och körde istället iväg henne på soptippen. Jag kastade ner henne i en container med ett nöjt leende och hoppade in i bilen. Jag såg mig aldrig om.
